Voluntärarbete på Grottan
Runt 07-tiden rullade det folk in och det var väldigt roligt då jag kände igen många från min tidigare visit på Vaksala Torg. Många frågade hur det gått med mitt arbete och det var glada över att jag valt ett projekt som detta. Dem sa att det inte fanns många som brydde sig längre.
Jag var där tills 12-tiden och de fem timmarna gick förvånansvärt fort. Jag packade upp en hel del kläder som skänkts och pratade mycket med dem alla. Serverade frukost, mat, kaffe och dylikt. Gav handdukar och tvål till de som ville duscha. Jag förstår inte varför det är så många som tror att de är så annorlunda. För de är precis som "vi". Om inte trevligare. Jag har faktiskt fastnat för att hjälpa till. Och nu kanske ni tänker att det inte är lätt att hjälpa till - men det är det. För det betyder mycket att bara visa att man bryr sig. Voluntärarbeta. Komma dit. Visa sig och visa att man faktiskt vill hjälpa till. Det gör mycket.
Lite tankar om projektarbetet...
Jag ser dem ibland, på Vaksala Torg och runt Kvarnen-området. Jag skulle aldrig ha lagt märke till vissa av dem innan. Men nu känner jag igen dem. Främst från när jag hjälpte till på Vaksala Torg med Helping Hand. Om jag inte träffat dem där, hade jag aldrig trott att de var hemlösa. Man ser inte sånt på vissa människor. När jag var där blev jag så himla chockad över vilka som var utan hem. Men nu känner jag igen dem, och det är berörande. Jag minns att jag var på väg hem från skolan en dag, och frös så himla mycket. Två sekunder efter jag hade tänkt den tanken såg jag en man som jag pratat med när jag hjälpte till den där lördagen. Jag fick jättedåligt samvete. Och slutade genast att tänka att jag frös så mycket. Det finns ju faktiskt andra som har det så mycket mycket värre.
En till sak jag har märkt, nu när jag arbetat med hemlösheten ett tag, är att man vinner så otroligt mycket själv på det. Jag mår så himla mycket bättre när jag hjälper till, får träffa dem och kunna prata med dem. Att få träffa dessa underbara människor som hjälper de hemlösa. Man blir väldigt glad av att få hjälpa till. Därför tycker jag att flera borde göra det.
Ett studiebesök på Sagahemmet
Tidigt imorse var jag iväg på ett studiebesök på Sagahemmet som ligger en bit från Vaksala Torg i Uppsala. Det ägs av Frälsningsarmén och har funnits sedan 1966. Jag fick träffa Eivor Sandström, biträdande verksamhetschef på Sagahemmet.
Sagahemmet har två olika delar i deras organisation. Först ett natthärärge och sen ett stödboende. Natthärbärget är öppet alla nätter i veckan, även på julafton, midsommar etc. Det öppnas för insläpp kl 19:30 och där får man varm mat och dryck, har möjlighet att få sina kläder tvättade och man kan även få nya kläder. Man har även tillgång till en dusch. De finns 3 sovplatser för kvinnor, och 7 st för män. Det är överlag flest män som kommer till Sagahemmet, ibland inga kvinnor alls. Man får som mest stanna i tre nätter i rad, och om man varit där kvällen innan har man en plats reserverad i en halvtimme kvällen efter. På morgonen väcks de som övernattat 06:30 på morgonen och 07:30 stängs härbärget. Innan dess så får de frukost. 
Såhär ser ett av rummen på natthärbärget ut. De alla får rena lakan varje gång.
Sagahemmets stödboende är ett mer permanent boende som har 26 platser. Det finns 9 lägenheter med 4-5 rum i varje. Lägenheterna fungerar som ett studentboende - man har gemensamt kök men sina egna rum. De har egna kylskåp och det finns två toaletter per lägenhet. För att få en plats på stödboendet så måste man vara alkohol och drogfri. Om man inte följer dessa regler blir man dessvärre avstängd från stödboendet tills man är drogfri igen. Eftersom att stödboendet fungerar som vanliga lägenheter så betalar man också hyra, många av de hemlösa idag har faktiskt en egen inkomst, och hyran ligger på 100:- per dygn. Ibland är det bara några dagars kö för att komma in på stödboendet, och ibland flera år.
Sagahemmet har även ett samarbete med beroendekliniken i Ulleråker och hjälps därför åt med att hjälpa de hemlösa ur deras drog eller alkoholberoende. De får den medicin och hjälp som krävs.
Jag tycker att Sagahemmets insats för de hemlösa är otroligt viktig. Stödboendet ger mer självständighet - men även rädsla av att gå vidare på egen hand. Det finns många fördelar och nackdelar med ett härbärge, det är såklart underbart att det existerar och faktiskt finns hjälp, men många av de hemlösa har en egen inkomst och tar tyvärr mycket för givet tillslut. Eivor berättade för mig om en man som inte förstod varför han skulle få köpa strumpor för egna pengar, det verkade som det konstigaste som fanns för honom.
Sagahemmet tar tyvärr inte mot voluntärer då det är en viktig del för dem med sekretessen. Men det var väldigt intressant att få komma dit och se hur det såg ut, och få veta hur de hjälpte till. Sagahemmet är verkligen en stor del av de hemlösas liv. Jag är glad att de finns och hjälper till så pass mycket som de gör.
Det gemensamma köket för lägenheterna i stödboendet. Jag fick tyvärr inte kika in de olika rummen i stödboendet så alla rum var fulla för tillfället.
Efter en tid
Det har gått ett tag sen jag skrev här senast. Det beror mest på att jag fastnade lite i mitt projektarbete och det var många organisationer som inte hade tid med voluntärer under slutet av året, då det var väldigt stressigt för de flesta. Jag fastnade litegrann då och kände att min hjälp inte behövdes. Men det gör den. Och nu har jag kommit tillbaka på banan!
Jag kan säga, att efter mitt voluntärarbete på Vaksala Torg den där morgonen i November så har jag blivit otroligt påverkad av hur de hemlösas situation är. Jag mötte då folk jag aldrig kunnat ana att de bodde på gatorna. Nu ser jag dem nästan varje dag. Jag blir så himla berörd, för jag vet att även om jag vill göra allt för att hjälpa till, så är inte min hjälp så stor. Att se dem varje dag gör ont i mig och jag undrar vart de tar vägen mot kvällen.
En kväll när jag var påväg hem från mitt jobb som ligger vid Kvarnen så såg jag en av de jag träffat på Vaksala Torg den där morgonen. Han stod ensam. Det var mörkt och det började bli väldigt kallt. Först så vågade jag inte gå fram, man vet ju aldrig om han skulle ta illa upp, men efter ett tag så gjorde jag det. Jag frågade om han kom ihåg mig, och det gjorde han. Vi pratade en stund, jag frågade hur han mådde. Jag vågade inte fråga så mycket om hur han levde och vart han skulle ta vägen. Det är respektlöst att fråga en sådan fråga - även om jag bara ville bry mig om honom.
Jag ville bara berätta för er hur påverkad jag har blivit av mitt projektarbete. Det känns både bra och dåligt men jag vill så gärna hjälpa till. Och det är därför jag har valt att försöka. För det är bättre att försöka, än att inte göra någonting alls.
En tidig morgon på Vaksala Torg
Godmorgon allihopa!
Det är andra gången idag jag vaknar upp. När alarmet ringde så pass tidigt som 06:00 på morgonen så kändes det tungt. Jag var alltså idag ner på Vaksala Torg för att hjälpa Helping Hand med deras arbete för de hemlösa. Jag åkte ner tid vid sju-tiden och hjälpte till att packa upp.
Jag har faktiskt haft jätteroligt idag. Det var värt att gå upp klockan 06 på morgonen och det var inte som ett arbete, utan mer som att umgås och prata. Som jag skrivit lite tidigare på bloggen så var det exakt som jag tänkte. De är helt vanliga människor. Nästan roligare och trevligare än oss andra. Det var många som tyckte att det var roligt med ett nytt ansikte och berättade sina historier för mig, och vissa höll sig i bakgrunden. De berättade om förr, och om sina sönder och döttrar och barnbarn. Dem berättade om knarket och alkolen. De flesta av mina tusentals frågor om de hemlösa i Uppsala fick ett svar och jag tycker faktiskt att deras historier är intressanta. De har de svårt, men kommer med ett stort leende. De kände alla på Helping Hand så himla bra och kramades när de kom dit. De kom fler hemlösa och alla kände alla. Världens bästa stämning!
Vi delade ut mackor, soppa, kaffe och grillade korv. De fick ta hur mycket kläder de ville, och det behövs ju nu när det börjar bli riktigt kallt. De är så himla starka som klarar vintern och ändå kan komma med ett leende på läpparna.
Ingemar, som fixade så att jag kunde vara med imorse var hur trevlig som helst, och göteborgare! Varför är de alltid så trevliga? Han och en annan kille berättade om ett soppkök i Gottsunda - precis vad jag letat efter! Så jag blev väldigt glad. De har hållt på med detta på Vaksala Torg i åtta år, varje varje lördag. Det är helt otroligt och jag tycker att fler borde veta om detta.
Jag kan faktiskt säga att jag skulle kunna åka ner till Vaksala Torg på lördagsmorgnarna frivilligt i framtiden och hjälpa till, eftersom att jag tyckte att det var en sån himla fin gemenskap bland allihop och det var jätteroligt att prata med allihop, och de tyckte nog likadant.
Jag vågade inte riktigt fota några bilder, vilket kanske är förståeligt. Men om jag är där någon dag igen ska jag fråga om jag får det!
Voluntärarbeten
Det var ett tag sen. Men jag har haft rätt fullt upp. På mitt höstlov i förra veckan så hjälpte jag till på Röda Korset i två dagar. Jag hjälpte till med kläderna - att galga upp dem, sortera, och fixa iordning litegrann i butiken. Det var faktiskt jätteroligt!
Jag har skickat många mail och ringt många samtal. Imorgon ska jag gå upp kl 06:00 för att vara nere på Vaksala Torg kl 07:00 och hjälpa Helping Hand med deras insatser för de hemlösa som faktiskt är jättebra. Kanske lite tidigt för min del men vad gör man inte för att hjälpa till! Läs mer om det häär --> Helping Hands arbete på Vaksala Torg
Jag har även kontakt med Samariterhemmet och ska iväg på ett möte i nästa vecka. Håll utkik för mer om det!
Två dagar på Röda Korset
Det var rätt så roligt att hjälpa till i butiken. Jag fick ta emot leveranser och plocka upp kläder och sortera dem. Fick göra om lite ute i butiken bland klädesavdelningen och det var nog roligast. Det var ju nästan som att jobba i en "riktig" klädesbutik bara att det var secondhand - och att det leder till något väldigt bra samtidigt som man hjälper till.
Jag är så dåligt på att ta bilder, och det är väldigt synd. Bloggen blir såklart roligare med massa bilder, så jag ber om ursäkt för det!
Skänk kläder till någon som behöver dem
Tänk på att det alltid finns någon som är tacksam för det du inte är tacksam för. Hjälp till!
Röda Korset
Helping hand
Röda korset
Idag var jag till Röda korset för ett möte med deras verksamhetschef Michael. Jag berättade för honom om mitt projekt, och han tyckte att det var en väldigt bra idé. Han berättade för mig vad Röda korset hade gjort för de hemlösa på senaste tiden, och om deras samarbete med Grottan som är en annan organisation här i Uppsala som hjälper de hemlösa. Röda korset har skänkt ca 200 000 kr till Grottan för att de skulle kunna köpa in mat och ge de hemlösa matlådor. Kommunens bidrag räckte inte till, så de gick in och skänkte sina egna pengar. De har även skänkt mycket kläder och skor till Grottan så de kan dela ut till de som behöver dem mest.
http://www.rodakorsetuppsala.nu/
Michael berättade även en väldigt dålig nyhet. Att Grottan måste stängas ner vid nyårsskiftet då de inte är någon som kan ta hand om det längre. Han visste inte själv vad som skulle hända efter det och vart de hemlösa skulle ta vägen.
På höstlovet, vecka 44, så bestämde vi att jag skulle komma till deras seconhand affär Mötesplats Kupan för att hjälpa dem i butiken och med alla kläder som skänks! Eftersom jag gillar kläder, och även second hand så ska det bli roligt.
Vi alla ser, men ingen av oss gör något.
Jag går förbi Kvarnen varje dag. Jag ser samma personer sitta där omkring, på olika platser, varje dag. Jag känner speciellt igen två kvinnor, och en man med en hund. Ibland ser de ledsna ut. Och när det är fint väder är de fler, och de skrattar och ser glada ut. Antagligen är det bara för stunden. Jag är nästan lite rädd för dem. Jag går alltid förbi med ett långt avstånd och är rädd för att dem ska säga något. Varför? De är vanliga människor och de vill inte mig något illa. Men ändå tvekar jag. Jag skulle aldrig våga möta deras blickar, aldrig våga säga någonting.
Jag blir så ledsen när jag ser dem sitta där med varandra. Ibland tänker jag att de har ju iallafall varandra. Det kanske är något. Jag vill hjälpa dem men jag vet inte hur. Det är därför jag bestämt mig för att hjälpa till. Även fast det kanske inte kommer hjälpa just den mannen med sin hund, som jag alltid ser. Men det finns fler i den här staden.
Vi alla ser. Vi alla märker. Men ingen utav oss gör någonting. Men det ska jag göra.
/Evelina