Voluntärarbete på Grottan
Alarmet ringde kl 05.30 imorse. Det var tungt, minst sagt. Men tillslut kom jag upp ur sängen och en timme senare befann jag mig på härbärget Grottan som ligger på Drottninggatan i Uppsala. Vid nyårs-skiftet så tog nämligen Helping Hand över Grottan efter förra ägaren, Margaretha. Jag blev så glad när Ingemar Ahlgren, som jag haft mycket kontakt med genom mitt projektarbete, berättade för mig att de fått ta över.
Runt 07-tiden rullade det folk in och det var väldigt roligt då jag kände igen många från min tidigare visit på Vaksala Torg. Många frågade hur det gått med mitt arbete och det var glada över att jag valt ett projekt som detta. Dem sa att det inte fanns många som brydde sig längre.
Jag var där tills 12-tiden och de fem timmarna gick förvånansvärt fort. Jag packade upp en hel del kläder som skänkts och pratade mycket med dem alla. Serverade frukost, mat, kaffe och dylikt. Gav handdukar och tvål till de som ville duscha. Jag förstår inte varför det är så många som tror att de är så annorlunda. För de är precis som "vi". Om inte trevligare. Jag har faktiskt fastnat för att hjälpa till. Och nu kanske ni tänker att det inte är lätt att hjälpa till - men det är det. För det betyder mycket att bara visa att man bryr sig. Voluntärarbeta. Komma dit. Visa sig och visa att man faktiskt vill hjälpa till. Det gör mycket.
Runt 07-tiden rullade det folk in och det var väldigt roligt då jag kände igen många från min tidigare visit på Vaksala Torg. Många frågade hur det gått med mitt arbete och det var glada över att jag valt ett projekt som detta. Dem sa att det inte fanns många som brydde sig längre.
Jag var där tills 12-tiden och de fem timmarna gick förvånansvärt fort. Jag packade upp en hel del kläder som skänkts och pratade mycket med dem alla. Serverade frukost, mat, kaffe och dylikt. Gav handdukar och tvål till de som ville duscha. Jag förstår inte varför det är så många som tror att de är så annorlunda. För de är precis som "vi". Om inte trevligare. Jag har faktiskt fastnat för att hjälpa till. Och nu kanske ni tänker att det inte är lätt att hjälpa till - men det är det. För det betyder mycket att bara visa att man bryr sig. Voluntärarbeta. Komma dit. Visa sig och visa att man faktiskt vill hjälpa till. Det gör mycket.
Lite tankar om projektarbetet...
Jag har tänkt på en sak en hel del den senaste tiden. Mitt projektarbete har förändrat mig rätt mycket som person. Innan såg man allting på ytan och visste inte så mycket om hemlösheten i Uppsala. När jag senare fått möta, och t.om prata med hemlösa personer så har det berört mig så otroligt mycket.
Jag ser dem ibland, på Vaksala Torg och runt Kvarnen-området. Jag skulle aldrig ha lagt märke till vissa av dem innan. Men nu känner jag igen dem. Främst från när jag hjälpte till på Vaksala Torg med Helping Hand. Om jag inte träffat dem där, hade jag aldrig trott att de var hemlösa. Man ser inte sånt på vissa människor. När jag var där blev jag så himla chockad över vilka som var utan hem. Men nu känner jag igen dem, och det är berörande. Jag minns att jag var på väg hem från skolan en dag, och frös så himla mycket. Två sekunder efter jag hade tänkt den tanken såg jag en man som jag pratat med när jag hjälpte till den där lördagen. Jag fick jättedåligt samvete. Och slutade genast att tänka att jag frös så mycket. Det finns ju faktiskt andra som har det så mycket mycket värre.
En till sak jag har märkt, nu när jag arbetat med hemlösheten ett tag, är att man vinner så otroligt mycket själv på det. Jag mår så himla mycket bättre när jag hjälper till, får träffa dem och kunna prata med dem. Att få träffa dessa underbara människor som hjälper de hemlösa. Man blir väldigt glad av att få hjälpa till. Därför tycker jag att flera borde göra det.
Jag ser dem ibland, på Vaksala Torg och runt Kvarnen-området. Jag skulle aldrig ha lagt märke till vissa av dem innan. Men nu känner jag igen dem. Främst från när jag hjälpte till på Vaksala Torg med Helping Hand. Om jag inte träffat dem där, hade jag aldrig trott att de var hemlösa. Man ser inte sånt på vissa människor. När jag var där blev jag så himla chockad över vilka som var utan hem. Men nu känner jag igen dem, och det är berörande. Jag minns att jag var på väg hem från skolan en dag, och frös så himla mycket. Två sekunder efter jag hade tänkt den tanken såg jag en man som jag pratat med när jag hjälpte till den där lördagen. Jag fick jättedåligt samvete. Och slutade genast att tänka att jag frös så mycket. Det finns ju faktiskt andra som har det så mycket mycket värre.
En till sak jag har märkt, nu när jag arbetat med hemlösheten ett tag, är att man vinner så otroligt mycket själv på det. Jag mår så himla mycket bättre när jag hjälper till, får träffa dem och kunna prata med dem. Att få träffa dessa underbara människor som hjälper de hemlösa. Man blir väldigt glad av att få hjälpa till. Därför tycker jag att flera borde göra det.