Ett studiebesök på Sagahemmet
Tidigt imorse var jag iväg på ett studiebesök på Sagahemmet som ligger en bit från Vaksala Torg i Uppsala. Det ägs av Frälsningsarmén och har funnits sedan 1966. Jag fick träffa Eivor Sandström, biträdande verksamhetschef på Sagahemmet.
Sagahemmet har två olika delar i deras organisation. Först ett natthärärge och sen ett stödboende. Natthärbärget är öppet alla nätter i veckan, även på julafton, midsommar etc. Det öppnas för insläpp kl 19:30 och där får man varm mat och dryck, har möjlighet att få sina kläder tvättade och man kan även få nya kläder. Man har även tillgång till en dusch. De finns 3 sovplatser för kvinnor, och 7 st för män. Det är överlag flest män som kommer till Sagahemmet, ibland inga kvinnor alls. Man får som mest stanna i tre nätter i rad, och om man varit där kvällen innan har man en plats reserverad i en halvtimme kvällen efter. På morgonen väcks de som övernattat 06:30 på morgonen och 07:30 stängs härbärget. Innan dess så får de frukost. 
Såhär ser ett av rummen på natthärbärget ut. De alla får rena lakan varje gång.
Sagahemmets stödboende är ett mer permanent boende som har 26 platser. Det finns 9 lägenheter med 4-5 rum i varje. Lägenheterna fungerar som ett studentboende - man har gemensamt kök men sina egna rum. De har egna kylskåp och det finns två toaletter per lägenhet. För att få en plats på stödboendet så måste man vara alkohol och drogfri. Om man inte följer dessa regler blir man dessvärre avstängd från stödboendet tills man är drogfri igen. Eftersom att stödboendet fungerar som vanliga lägenheter så betalar man också hyra, många av de hemlösa idag har faktiskt en egen inkomst, och hyran ligger på 100:- per dygn. Ibland är det bara några dagars kö för att komma in på stödboendet, och ibland flera år.
Sagahemmet har även ett samarbete med beroendekliniken i Ulleråker och hjälps därför åt med att hjälpa de hemlösa ur deras drog eller alkoholberoende. De får den medicin och hjälp som krävs.
Jag tycker att Sagahemmets insats för de hemlösa är otroligt viktig. Stödboendet ger mer självständighet - men även rädsla av att gå vidare på egen hand. Det finns många fördelar och nackdelar med ett härbärge, det är såklart underbart att det existerar och faktiskt finns hjälp, men många av de hemlösa har en egen inkomst och tar tyvärr mycket för givet tillslut. Eivor berättade för mig om en man som inte förstod varför han skulle få köpa strumpor för egna pengar, det verkade som det konstigaste som fanns för honom.
Sagahemmet tar tyvärr inte mot voluntärer då det är en viktig del för dem med sekretessen. Men det var väldigt intressant att få komma dit och se hur det såg ut, och få veta hur de hjälpte till. Sagahemmet är verkligen en stor del av de hemlösas liv. Jag är glad att de finns och hjälper till så pass mycket som de gör.
Det gemensamma köket för lägenheterna i stödboendet. Jag fick tyvärr inte kika in de olika rummen i stödboendet så alla rum var fulla för tillfället.
Efter en tid
Det har gått ett tag sen jag skrev här senast. Det beror mest på att jag fastnade lite i mitt projektarbete och det var många organisationer som inte hade tid med voluntärer under slutet av året, då det var väldigt stressigt för de flesta. Jag fastnade litegrann då och kände att min hjälp inte behövdes. Men det gör den. Och nu har jag kommit tillbaka på banan!
Jag kan säga, att efter mitt voluntärarbete på Vaksala Torg den där morgonen i November så har jag blivit otroligt påverkad av hur de hemlösas situation är. Jag mötte då folk jag aldrig kunnat ana att de bodde på gatorna. Nu ser jag dem nästan varje dag. Jag blir så himla berörd, för jag vet att även om jag vill göra allt för att hjälpa till, så är inte min hjälp så stor. Att se dem varje dag gör ont i mig och jag undrar vart de tar vägen mot kvällen.
En kväll när jag var påväg hem från mitt jobb som ligger vid Kvarnen så såg jag en av de jag träffat på Vaksala Torg den där morgonen. Han stod ensam. Det var mörkt och det började bli väldigt kallt. Först så vågade jag inte gå fram, man vet ju aldrig om han skulle ta illa upp, men efter ett tag så gjorde jag det. Jag frågade om han kom ihåg mig, och det gjorde han. Vi pratade en stund, jag frågade hur han mådde. Jag vågade inte fråga så mycket om hur han levde och vart han skulle ta vägen. Det är respektlöst att fråga en sådan fråga - även om jag bara ville bry mig om honom.
Jag ville bara berätta för er hur påverkad jag har blivit av mitt projektarbete. Det känns både bra och dåligt men jag vill så gärna hjälpa till. Och det är därför jag har valt att försöka. För det är bättre att försöka, än att inte göra någonting alls.
